Kiyomizu

Dagen börjar likt många andra, på Hikari-expresståget österut klockan 08:19. Vi packar upp den nyligen inköpta frukosten och efter en kvart är vi framme vid vår destination, Kyoto. Större delen av staden är förhållandevis platt. Runt om bäddas staden in av berg både till norr och söder, det blir som en fondvägg i lummig grönska. Vid Kyoto station är bussköerna långa, vi låter lättjan styra och bestämmer oss för taxi istället.

En kvarts resa söderut finns den välbevarade stadsdelen Higashiyama. Den har i århundraden fungerat som en samlingspunkt för kommers och för pilgrimmer som besöker de närbelägna templen. Vi hoppar av vid en stenport och en stig som leder in i ett hav av ljus grönska. Nyutslagna löv och vårblommor sprider behagliga och välbekanta dofter av försommar.

En bit bort kan vi höra ett rytmiskt surrande, när vi kommer närmare inse att det är en buddhistisk bönestund. Vi stannar en stund på innergården som är klädd med vitt singel. Vi ser flera familjegrupper med dämpad sinnesstämning och mörka kläder. Vi förstår snabbt att det begravningshelgedom vi kommit till och promenerar vidare upp längs berget.

På området bakom templet kläds bergsluttningen med en skog av fyrkantiga pelare i grå granit. Japanska tecken är knivskarpt utskuret i stenen. Förutom oss är det fåtal besökare här, dem tänder ljus och lämnar blommor hos personer de saknar.

Klättringen blir allt brantare och vi promenerar tjugo minuter innan stigen ånyo försvinner in i försommargrönskan. Mellan de späda grenverket kan vi snart se en reslig struktur i rött timmer. Här uppe på bergsluttningen, finns ett av de kändaste templen i Japan.

Det enorma tempelområdet Kiyomizu grundades redan på 800 talet, och från den stora huvudbyggnaden har man utsikt över hela centrala Kyoto. I japanska städer är naturen frånvarande, men här är den väldigt nära. Den omgivande skogen bäddar in tempelbyggnaderna i växtlighet och de många småfåglarnas sång skapar en rogivande atmosfär.

Det är lördag förmiddag när vi hittar hit och många har tagit på sig finare kläder för att besöka templet för helgen. Något som gör mig lycklig är kimonons återkomst, när jag besökte Japan för tjugo år sedan var det ganska ovanligt att se någon klädd i kimono. I fall det hände var det företrädesvis äldre damer. Sedan dess har det skett en förändring, många yngre par och ungdomar värnar åter traditionen att bära kimono när de vill klä upp sig. Jag önskar att folkdräkten i Sverige också kunde få ett liknande uppsving.

I japanska helgedomar är en annan tradition vanlig. Ema, små putsade träbitar med dekorativa målningar går det att köpa i tempel över hela Japan. Små böner, förhoppningar eller rop på hjälp skrivs ner på träplaketten. Dessa hängs sedan upp i templen eller andra platser där avståndet mellan det gudomliga och jordliga är som kortast.

Vi njuter av den svala brisen medan vi fyller våra ema och låter sommarvinden bära våra lyckönskningar vidare.